När hotstridsvagnen kom till Sverige

Denna artikel baseras på boken “Svenskt pansar. 90 år av svenskt stridsfordonsutveckling” 

I samband med det kalla krigets slut fanns det tankar att Försvarsmakten skulle köpa och skaffa den sovjetiska stridsvagnen modell T-80. Syftet var att T-80 skulle bli standardmodell för Arméns mekaniserade brigader. Något storskalig köp kom aldrig att genomföras men tankarna fanns och svensk militär personal kom att testa stridsvagnen som bara några innan var synonym för fiende. 

Stridsvagnen T-80 med ERA-tilläggspansar under en övning. Fotot togs 1989, två år innan Sovjetunionens sammanbrott. Källa: Wikimedia Commons 

År 1991 är det kalla kriget slut. Sovjetunionen har kollapsat som statsbildning och dess tidigare största republik Ryssland är nu formellt suveränt stat och medlem i Förenta Nationerna. Kalla krigets slut påverkar de flesta militära organisationer i Europa på mer intensivt och omfattande sätt, som genom stora förändringar i form av förbandsnedläggningar, reducering av antalet värnpliktiga och omorganisering. Det sker både bland NATO-stater, förre detta Warszawa Paketen-stater samt neutrala stater som Sverige i samband med Försvarsmaktens budget och institutionella storlek reduceras. 

En del av förändringen är att Försvarsmakten ska få nya stridsvagnar i samband med att äldre modeller som Stridsvagn 101 “Centurion” och Stridsvagn 103 anses vara förlegade i jämförelse med modernare modeller. Framåt början av 1990-talet finns det planer att testa nya stridsvagnar där Försvarsmaktens personal framför allt tittar på den amerikanska Abrams, tyska Leopard och franska Leclerc. Historien slutar med att Försvarsmakten bestämmer sig för att köpa in Leoparden som senare får namnet Stridsvagn 122. 

Stridsvagnarnas “Idol”. Valet blev den tyska stridsvagnen Leopard 2 som döptes om till Stridsvagn 122.  Ur boken “Svenskt Pansar. 90 år av svensk fordonsutveckling 

En mindre känd historia är att Försvarsmaktens stridsfordonskunniga personal också analyserade och intresserade sig för den sovjetiska stridsvagnen T-80. Bland tankarna var att Sverige eventuellt skulle köpa in T-80 för att stridsvagnarna skulle ingå i de mekaniserade brigaderna främst utrustade med pansarskyttefordon medan Leoparden skulle ingå i pansarbrigaderna främst utrustade med stridsvagnar. Hur kommer det sig att Försvarsmakten överhuvudtaget hade ett sådant intresse med tanke på att det handlade om material som användes just av “fienden”?

När det kalla kriget tog slut. Källa: @TankMuseum via Twitter

Historien om T-80 stridsvagnen som tänkbar stridsvagn i Försvarsmakten bygger bland annat på samtida uppfattningar om att inköpet skulle löna sig ekonomisk även om ekonomin inte var främsta anledningen från början. Från början fanns det intressen att ta reda på mer information om den sovjetiska militära utrustningen. Så fort kalla kriget hade tagit slut köpte Försvarsmakten in sovjetisk militär utrustning med syfte att testa den i Sverige. En sak som Försvarsmaktens personal vill veta var hur de sovjetiska stridsvagnarna, pansarskyttefordonen och andra pansarfordon skulle fungera i terrängen under olika förhållanden, som under körning i Norrland vintertid. 

Gasturbinmotorn gjorde T-80 till en mer unik stridsvagn i den sovjetiska militären men också till en resurskrävande stridsvagn. Källa: Andrei_bt via Twitter 

För att förstå historien med hur svensk militär arbetade kring T-80 är följande information relevant i sammanhanget. I november 1990 undertecknades “Treaty on Conventional Armed Forces in Europe” (CFE-avtalet) mellan 22 stater tillhörande NATO och Warszawapakten. Avtalet innebar bland annat att både NATO- och WP-stater skulle fram till 1995 förstöra runt 10 000 stridsvagnar, pansarfordon, artilleripjäser och annan tyngre utrustning. Under samma år hade tidigare Väst- och Östtyskland integrerats till dagens Tyskland. Den nya tyska staten ville nu i praktiken bli av med materiel som tidigare hade tillhört det kommunistiska Östtyskland, framför allt det sovjetiskt tillverkade materialet. 

I väntan på att bli ersatta. Stridsvagnarna 101 Centurion och 103 S-vagnen. Just S-vagnen ansågs av många samtida militära experter något annat än en stridsvagn eftersom fordonet saknade torn.  Ur boken “Svenskt Pansar. 90 år av svensk fordonsutveckling 

Eftersom Sverige inte omfattades av CFE-avtalet blev Sverige erbjuden att köpa Östtysklands forna materiel, eftersom CFE-avtalet förhindrade försäljning mellan de undertecknande staterna. Det intressanta är att den informationen via svenska ambassaden i Bonn (Västtysklands huvudstad) som kom till Försvarsmaktens Materielverk (FMV) i slutet av december 1990 togs emot av överstelöjtnanten C-G Svantesson som var chef för FMV:s teknik och studiesektion.

Överstelöjtnant Svantesson var bekant med det sovjetiska materialet eftersom han hade studerat det under sin tid som studieofficer och underrättelsechef i en fördelningsstab. Bland Svantessons första tankar var att erbjudandet från Tyskland måste utnyttjas för att Försvarsmakten skulle lära sig mer om det sovjetiska pansaret, bland annat eftersom det var ett sätt att “öka kunskapen om vår hotbild”. Bland de första fordonen som ansågs vara intressanta att studera var stridsvagnen T-72 och pansarfordonet MT-LB. 

“Fiendens fordon” under försöksverksamheten och analyserna i Norrland 1991. Ur boken “Svenskt Pansar. 90 år av svensk fordonsutveckling 

Under början av 1991 gjorde FMV framställan till regeringen som under våren samma år tog belsutet om anskaffning av sovjetiska militära fordon för studier och analyser. En annan intressant aspekt är att svenska staten erbjöd ett lägre pris för anskaffningen av fordonen än vad den tyska staten krävde från början. Förhandlingarna om pris ledde till en kompromiss om att Sverige skulle få fordonen till det önskade priset men att Tyskland skulle få ta del av rapporter om försök med de sovjetiska fordonen som i Norrland. Aspekter som framkomlighet på Nordkalotten intresserade NATO. 

I samband med försök med de sovjetiska fordonen under 1991 skrevs det bland annat om följande upplevelser och erfarenheter: 

  • Framkomligheten hos T-72 och MTLB i  Norrland ansågs hade överträffat förväntningarna, och därmed “farhågorna”. 
  • Framkomlighetsförsök med T-72 (M) hade visat att stridsvagnens förmåga att röra sig i djup snö och på mjuk mark hade undervärderats i tidigare analyser. .  
  • Det ballistiska skyddet på T-72 torn och chassi hade bedömts för tunt – 480 mm istället för 550 mm pansar. 
  • Bedömningen av vad som ansågs vara hindrande terräng för sovjetiska stridsvagnar och pansarskyttefordon krävde omvärdering 
  • MT-LB ansågs kunna ge skydd till infanteriförbanden rörande splitter och explosioner.
  • MT-LB kom att tolkas vara den typ av fordon som många i svenska armén hade efterfrågat unde längre tid. 

Under kalla kriget ansåg många i Försvarsmakten att de sovjetiska militärfordonen skulle ha svårt att röra sig i norrländsk terräng särskild under vintertid. Försöken visade att detta antagande var felaktigt och oprecis. Det ledde bland annat till att MT-LB köptes in av Sverige och döptes om till pansarbandvagn 401. 

MT-LB blev en av Försvarsmaktens fordon under 1990-talet. Den döptes om till Pbv-401 och användes bland annat under FN- och NATO-ledda fredsbevarande missionen i Kosovo. Ur boken “Svenskt Pansar. 90 år av svensk fordonsutveckling 

Hösten 1992 tog regeringen beslutet att köpa in 800 stycken Pbv-401 och samtliga vagnar skulle renoveras och byggas om för att motsvara Försvarsmaktens säkerhets- och underhållskrav. Ett annat stridsfordon som köptes in var BMP-1, ett fordon som hundratusentals svenska  värnpliktiga och officerare sedan 1960-talet hade läst om i samband med sina utbildningar om “motståndarens” materiel. Totalt köptes 350 stycken som likt MT-LB blev renoverade och moderniserade. BMP-1 blev omdöpt till Pbv-501. 

Pbv-501 kom att användas bara under tre år för utbildning av värnpliktiga. Ur boken “Svenskt Pansar. 90 år av svensk fordonsutveckling 

Samtidigt som Sverige ingick i militära avtal med Tyskland angående de sovjetiska stridsfordonen så kom det ett ytterligare intresse för sovjetisk materiel. Denna gång handlade det dock om behovet av en ny stridsvagn. Från politiskt håll föreslogs det under våren 1992 att Försvarsmakten skulle undersöka den sovjetiska stridsvagnen T-80. 

Stridsforondbyårn vid FMV ledde arbetet och man tog kontakten med ryska statliga försäljningsorganisationen Oboroneexport (oborona betyder försvar på ryska). Undersökningen av T-80 stridsvagnen skulle genomföras av en militär delegation bestående av både militär- och civilanställda. I delegationen ingick:

  • Från Pansarskolan: Karl Skaremyr, Ove Jansson, Peder Borg, Jan Svensson, K-G Bartoll, Lars-Erik Svensson 
  • Från FMV:  Per Hallin, Hans Fridén, Jerry Viskary, Anders Sandmark, Håkan Hallgren, Mats Juhlin, Rolf Enblom 
  • Övriga: Rune Gustafsson representant för Sverige i Oboroneexport, John O  Dahlstein från Handelsrådet,  Karl-Evert Englund försvarsattaché vid Sveriges ambassad i Moskva. 

Delegationens medlemmar i Moskva sommaren 1994. I bakgrunden syns en Renault tillverkad FT-17 stridsvagn som dels var den enda stridsvagn med roterande torn under det första världskriget plus den enda stridsvagnen från det första världskriget som också används under det andra världskriget. 

När den svenska militära delegationen anlände till Moskva 1993 möttes man av en högtidsceremoni med blåljusorkester och VIP-mottagning. 

Det fanns också problem rörande resan eftersom 1993 rådde det politiskt instabilitet i Ryssland i efterföljden av Sovjetunionens kollaps. Det som hände bland annat under 1993 var att en militärkupp fick avvärjas i Moskva. Intressant nog blev just T-80 stridsvagnarna använda i samband med beskjutningen av det ryska parlamentshuset. Den svenska ambassaden fick kontakt med relevanta myndigheter som i sin tur kunde ordna besöket. 

Dagen efter ankomsten till Moskva besökte delegationen ryska arméns pansardivision i Kubinka och hade möte med pansardivisionchefen general Zuralov. Den versionen som delegationen fick undersöka var T-80U, med gasturbinmotor och tillverkad i staden Omsk. 

Delegationen upplevde sin situation och möten med ryska kollegor som väldigt öppen och välkomnande. Till exempel, delegationens medlemmar fick fotografera alla detaljer på stridsvagnen och man fick all information som man önskade sig. Därmed upplevde delegationsmedlemmarna att ingenting var hemligt eller dolt. Annat exempel var att delegationsmedlemmarna fick fotografera skyttens sikte och bildskärmen för AGAVA system med mörkersikte. 

Under skjutdemonstrationen fick delegationsmedlemmarna se T-80U skjuta med alla typer av ammunition inklusive skjutning med Korda-roboten. Just robotskjtunignen ansågs vara intressant eftersom motsvarande funktion finns inte hos NATO-staters militära organisationer. Besättningen i T-80U träffade ett mål på fyra kilometers avstånd. Denna öppenhet i samband med undersökningen ansågs vara “unik” i jämförelse med de övriga kandidaterna, alltså hos den franska, brittiska och amerikanska militären. 

Skjutningen med Kord-roboten ansågs som särskilt imponerande. Ur boken “Svenskt Pansar. 90 år av svensk fordonsutveckling 

Delegationen upplevde även sin resa som intensiv och överraskande. Dagen efter besöket i Kubinka fick man veta om att delegationen skulle fortsätta sin resa till Omsk. Därmed fick delegationen en resa till Sibirien. Resan genomfördes i ett ryskt statligt flygplan med bord, soffor och fåtöljer. På flygplatsen i Omsk blev delegationen mottagen av vice VD för företaget. 

När delegationen kom till Omsk så hade staden nyligen blivit “öppen för besök”. Det beror på att Omsk under Sovjetunionens tid mestadels hade varit en stängd stad med strikta kontroller om vilka som kunde få in eller lämna staden. Staden var förutom för stridsvagnstillverkningen även känd för tillverkning av rymdraketer. Eftersom det fanns få hotell i staden så blev den svenska delegationen inkvarterad i ett nedlagt sanatorium. Där blev delegationen välkomnad med festligare middag och andra överraskningar.

Det intressanta med Omsk, vilket även delegationsmedlemmarna fick uppleva, var olika historiska kopplingar till Sverige eftersom staden byggdes även av krigsfångar från kungen Karl XII armé under “Det Stora Nordiska Kriget” 1700-1721. En av stadens grundare var faktiskt artillerilöjtnanten Kallander som hamnade i fångenskap hos tsar Peter den Store efter Slaget vid Poltava 1709 och ritade den skansen som staden började som. Dessutom, ett sammanträffande blev att stadens teater framförde pjäsen Tribadernas natt skriven av Strindberg. 

Spionage, utbildning och försök. Ur boken “Svenskt Pansar. 90 år av svensk fordonsutveckling 

Under besöket i Omsk fick delegationsmedlemmarna gå igenom tekniska genomgångar. Under dessa upplevde man att de ryska officerarna utöver föreläsningar om tekniska aspekter också talade mycket om “patriotiska ordvändningar”. Det gjorde bland annat att tolken utbildad vid GRU, ryska militära underrättelsetjänsten, översatte allting professionellt men markerade också att han ogillade jargongen hos de ryska officerarna. Hur som helst så upplevde delegationsmedlemmarna att presentationerna genomfördes på kvalificerad teknisk nivå. 

De ryska officerarna tyckte däremot att det var konstigt med att delegationen inte hade någon testförare eftersom delegationsmedlemmarna själva ville provköra stridsvagnen. , Banan i Omsk ansågs vara svår och från rysk sida lät man delegationsmedlemmarna själva köra T-80, dock bara maximalt 60 km per timme. Efter körningen ansågs vagnen vara lättkörd och ha god acceleration. Ergonomin ansågs vara överlag bra medan gången ansågs vara stötigare och utrymmen trängre jämfört med västvangar.

Efter körningen där samtliga delegationsmedlemmar hade provkört stridsvagnen, var det dags att titta in på fabrikerna. Bland det första som delegationsmedlemmarna upptäckte var att tillverkningen av stridsvagnarna hade upphört. Ändå var fallet att det rådde full bemanning i fabrikerna och varje avdelning som delegation besökte hade en officer som fick lämna av till delegationen och rapportera om avdelningens verksamhet. Enligt delegationen var fallet att “alla arbetare var klädda i rena rockar – allt var fejat och putsat men det var tyst som i graven”.

Efter besöket på fabriken fick den svenska delegationen träffa företagsledningen som undrade hur många stridsvagnar Sverige ville köpa. Där fick delegationen bland annat förklara att Försvarsmaktens materielpolicy är att materielen måste prövas i Sverige av Försvarsmaktens personal innan eventuella inköp och upphandlingar. Senare i Moskva fick man ha samtal med Obroneexport och teknikföretaget GUSK där man utöver diskussioner om T-80 också diskuterade andra produkter och tekniker för utvecklingssamarbete som aktivt skydd för stridsfordon. 

Tanken med att köpa in T-80 berodde alltså på att man i Försvarsmakten och i regeringen ansåg att pansarbrigaderna skulle få det bästa som marknaden kunde erbjuda medan en stridsvagn med lägre prestanda kunde accepteras för de mekaniserade bridgarderna. En tanke var att de mekaniserade brigaderna skulle få Leopard 2A4, alltså versionen innan Leopard 2A5, som hade ett annorlunda torn och bättre skydd.

En kall överraskning ägde rum i Norrland 1994. Ur boken “Svenskt Pansar. 90 år av svensk fordonsutveckling 

Under våren 1993 gjordes ytterligare resor till Ryssland vilket ledde till avtal mellan FMV och ryska staten om att T-80 kunde lånas ut till Sverige för tester. Beslutet innebar bland annat att “vår vassaste hotstridsvagn” kom till Sverige, ironiskt nog, för att testas vilket blev en bisarr upplevelse att “Hotstrv VII”. På det sättet genomfördes försök med T-80 från oktober 1993 till januari 1994 främst vid Pansarcentrum i Skövde.

I januari 1994 beslutade regeringen att Leopard 2A5 skulle väljas som huvudstridsvagn, alltså för pansarbrigaderna. Beslutet blev att den tidigare Leopard versionen 2A4 skulle leasas till en låg kostnad. En av delegationsmedlemmarna Håkan Hallgren försökte till och med att spjärna emot besluten av avbryta försöken varpå generalmajoren Percurt Green sa “Håkan, det finns tillfällen då man säger “ja, general!” eftersom beslutet skulle tas på hög nivå. 

Efter beslutet i februari 1994 avbröts försöken med T-80U och vagnarna sändes i mars 1994 tillbaka till Ryssland. Eftersom försöket avbröts hann man inte bland annat genomföra: 

  • Provskjutning mot vagnens ballistiska skydd
  • Skarpskjutning mot vagnens huvudbeväpning 
  • Underhållsanalys 

Samtidigt ansågs det att flera erfarenheter var viktiga och intressanta, som att:

  • T-80 var överlägsen Försvarsmaktens samtida stridsvagnar rörande rörlighet förutom vid backning 
  • T-80 var överlägsen rörande överlevnadsförmåga , framförallt rörande det ballistisk skyddet och tilläggpansaret ERA som också hade verkan mot pitprojekliter 
  • T-80s 125 mm kanon och dess ammunition ansågs inte ha avgörande bättre prestanda jämfört med planeringen av uppgraderingen av Centurions 105 mm
  • Förmågan till mörkerstrid ansågs vara otillräcklig i relation till ställda krav för stridsvagnar i de mekaniserade brigaderna, både rörande aktiv IR och den proade IRV kameran 
  • Förmågan att kunna skjuta robot genom eldröret var något som T-80 kunde alltså träffa ett mål på 5 km avstånd, vilket ansågs särskilt imponerande 
  • Den ryska militära tekniken rörande sensoraktiverade motmedel ansågs ligga före,  med det aktiva skyddssystemet ARENA för bekämpning av inkommande robotar som fanns på T-80U
  •  Driftsäkerheten hos de två testade vagnarna visade sig också god och ansågs vara bra anpassade för svenska förhållanden 

Att T-80 kunde testas i Sverige var också den första gången som en rysk tung beväpning kunde testas i den demokratiska delen av Europa genom frivilliga överenskommelser. För många blev det också en besvikelse att T-80 inte hann testas fullt ut, särskild rörande stridsvagnen egenskaper om verkan och skydd. Att en sovjetiskt tillverkad stridsvagnen som i Försvarsmakten alltså hade namnet för “Hotstridsvagn 7” kom att vara tänkbar som utrustning i Försvarsmakten i samband med det kalla krigets slut utgör en mer särskild och paradoxal händelse i modernare militärhistoria. För mer information rekommenderas läsning och tittande via följande länkar. 

Rickard O. Lindström – “När fienden kom till Sverige” 

Försök med T-80 – Video  

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

<span>%d</span> bloggers like this: